En solig dag på sommarlovet hittade vi en skadad fågel på vår grusväg. Barnen tog sig an den stackars fågeln för att skydda den från grannarnas katter och hundar. Han bara låg där alldeles stilla i gruset och kunde inte göra någonting. Emilia tog ömt upp honom i sin famn. Vad ska han heta han måste ju ha ett namn. Oskar fick bli hans namn. Emilia höll upp Oskar och då gjorde han en ansats till att flyga. Han försökte, men störtade ner i det höga gräset efter bara ett par meter. Han plockades varsamt upp igen för att sedan bara ligga i Emilias varma, trygga famn. Han verkade inte alls rädd utan låg bara där, stilla för att ta igen sig. Barnen var väldigt oroliga för honom och ville så gärna hjälpa honom. Men vad gör man? Vad är det för något fel på honom? Vi pratade med ett par godhjärtade grannar om Oskar och de tyckte att vi skulle låta honom vila i gräset. De hade ofta fåglar som flög in i deras fönster, de brukade repa sig efter ett tag, han kanske bara är omtöcknad efter en "störtdykning".
Han fick en plats i skuggan av vår stora gran. Barnen turades om att sitta på vakt. Det vore ju hemskt om en hungrig katt kom och tog honom.
Tyvärr återhämtade sig aldrig fågeln Oskar. Efter någon timmes vakande dog han.
Lillasyster Emma visade sorgen mest öppet och det var riktigt hjärtskärande att se henne så ledsen. Hon fick oss alla med på begravningen. Vi fällde en tår, barnen för fågeln och jag för att barnens känslor var så starka och berörde mig. Jag, min man och alla fyra barnen letade upp en vacker plats i utkanten av tomten, en blommande äng med svajande gräs och Midsommar-blomster. Fågeln Oskar fick en värdig begravning. Vi plockade blommor och la på graven. Sedan sjöng vi "Alla fåglar kom hit re´n". Ingen vidare begravningssång kanske men det var den enda vi kom på, och den handlar ju om fåglar så den fick det bli. Dessutom blev vi genast på bättre humör, för sången passade ju inte alls!
